Trots kroppens längtan efter den vita stolens djup vill jag för evigt vara ett med denne. Ömheten som ständigt påminner är en glädje som få andra. Säkert på mitt ord, dock ej på känslan därefter. Jag vill vara insvept i lockar och leenden när dödens tablett tar min vackra känsla i graven, den kupande handen är chanslös. Puss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det finns alltid hopp..
Skicka en kommentar