Ty ännu ett år av skam, möjligen vinner det naiva spelet. Jag är ack så medveten, ni ler när jag gör detsamma. Mina leder är dock stabila som få, den kittlande känslan till trots. Glädjen är med mig, avundsjukan likaså, önskar hettan att föra oss samman. Orörd. Puss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Prinsessan i en borg av glas, drakar av muller, minnen och oro. Vad ska vår riddare med skadad rustnig ta sig till. Rida in i drakarnas eld med hoppet uppe likt Don'Quiote mot väderkvarnar? Han ser på slitna händer och undrar.. Är det hans namn som döljs i molnen, han som kallas? Osäker synar han sin rustning, kan den hålla, och i så fall är han stark nog att bära den? Frågorna är många i hans inre, likt korpar över ett slagfält cirklar de mörka över hans sanna jag...
Skicka en kommentar