Med julens Sparrow att vila ögonen på samt mina pojkar kring är fröken rädd att storstaden blir ensam. Legeringen kändes varm mot min hud och en önskan om mer kryper mig inpå, dock även ett löfte om det motsatta. Ty all glädje skapas av oss själva och tiden vi slavlikt följer är endast en illussion. Jag skapar mitt leende. Puss
Ps. Avundsjukan är moder till de vilsnas handlingar
5 kommentarer:
Hur gick det med blommorna förresten? Mina har det gått si och så med. Man kan visst inte ens lite på familjen längre.
Mina blommor mår fint, ledsamt att höra att dina inte har det lika bra. Är det Karin som inte skött sig?
Karin ja. Helvirrigt där.
Det var meningen att man skulle tolka in sig själv i varje inlägg va? :)
Absolut, till sin egen fördel för att må som bäst =)
Skicka en kommentar